Blog Image

Casa de Jenny

Sembrando Esperanza Peru

Sembrando Esperanza Peru är en ideell organisation som driver ett hem för tuberkulossjuka och utsatta individer i Lima, Peru. I denna blogg skriver våra medarbetare och volontärer om deras erfarenheter från projekthemmet i Lima, Peru. För mer info:www.se-peru.com

En månad i Lima, Fridas och Linnéas berättelse

First letter Posted on Fri, April 18, 2014 23:15:32

Efter några veckors resande i Sydamerika kom vi i slutet av december fram till Lima och hemmet. Vi, Linnéa och Frida (läkarstudent och statsvetarstudent), har varit engagerade i projektet hemifrån Göteborg tidigare och hört
mycket om det men visste ändå inte riktigt hur det skulle vara att komma dit.

De
första dagarna lärde vi oss med hjälp av Leo (som arbetar på hemmet) att hitta
runt omkring i Lima. Till hemmet tog det 40 minuter från där vi bodde,
med tåg och buss. På hemmet bodde 12 personer när vi kom dit som var mer eller mindre sjuka beroende på hur länge de hade
varit under behandling. Vissa verkade i princip friska men medan vi var där förstod vi hur
viktigt huset är för att de sjuka verkligen ska stanna kvar och fullfölja sin långa behandling trots att de känner sig friska. Detta är för att
tuberkulosen inte ska komma tillbaka, bli antibiotikaresistent och kunna sprida vidare resistenta bakterier. Vi hade innan vi varit på hemmet lite svårt att förstå varför
alla inte ville stanna där, eftersom de flesta annars bor under mycket sämre
förhållanden, men vi förstod mer av det efterhand. Att det bland annat berodde på att huset
ligger ganska långt ifrån stan, att de bor långt ifrån sina vanliga vänner, och
att det överhuvudtaget är ganska annorlunda jämfört med hur de brukar leva och dessutom har de inte så mycket att göra när de kommit
till stadiet att de känner sig friska.

I början av vår vistelse i Lima visste vi inte riktigt hur vi på bästa sätt skulle kunna hjälpa till. Men vi insåg efterhand att det som vi
kunde göra som gjorde mest nytta på hemmet var att hitta på saker med dem som bodde där och
bara vara där, vilket de också sa till oss. Till exempel ringde en av dem till oss
varje dag och frågade vilken tid vi skulle komma dit, och när vi åkt därifrån
på eftermiddagarna ringde han flera gånger om dagen för att fråga vad vi gjorde.

Vi
förstod att många av dem var väldigt duktiga på att göra smycken, så vi
tog med dem till stan två gånger för att köpa pärlor, tråd med mera för att ha material till att tillverka armband, halsband och örhängen. Många av dem hade lärt sig smyckestillverkning på gatan eller i fängelse, och på så vis kunna sälja
smycken för att få lite pengar att överleva. Så de följande dagarna tog vi
ut borden på gården och satt där och gjorde smycken. Många av killarna var väldigt
engagerade, de lärde oss allt möjligt och de lärde även varandra. Det märktes att de var stolta över att kunna lära oss någonting, hjälpa oss när vi inte fattade. Vi tyckte det var väldigt kul och tänkte fortsätta med lite smyckestillverkning i
Sverige. Innan vi lämnade Lima köpte vi också med oss mycket av det som de tillverkat för att
sälja i Sverige, där pengarna vi får in går tillbaka till huset.

När
vi frågade vad de helst ville göra eller kunna så svarade många av dem att de gärna ville lära sig
engelska så en dag åkte vi till stan för att köpa ordböcker, övningsböcker och
block till dem, vilket uppskattades enormt. De pratade också mycket om att de
ville åka till stranden, så på en av våra sista dagar, på Linnéas födelsedag,
så åkte vi dit. Det blev en väldigt fin och uppskattad dag. Ett av våra finaste minnen under tiden på hemmet var när en av de sjuka (han
som var den absolut sjukaste när vi kom dit i december och då bara låg i sin
säng, var extremt smal och vi undrade om han skulle överleva) sprang så fort han bara kunde ner till
havet för att bada.

Trots
att vi fick se och höra mycket hemskt i Lima, så som när vi besökte ett fängelse
och ett hus där väldigt många bodde under väldigt svåra omständigheter så var
det väldigt fint att samtidigt se och träffa alla fantastiskt snälla och omtänksamma
människor. Dels var de fantastiska mot oss men också framförallt mot varandra. Vi fick höra många många människors berättelser om hur mycket Jenny betytt i deras liv och hur tacksamma de var för Jenny, tacksamma för att huset fanns där för dem när de som mest behövde hjälp och tacksamma för hur huset finns kvar för andra människor som behöver hjälp idag.

Efter en dryg månad lämnade vi Lima för att fortsätta vår resa. Det känns som
att vi lärde oss mycket av att vara där,
som vi alltid kommer komma ihåg och vi är glada för att vi har fått uppleva
det. Tack Jenny och tack Leo och alla andra som jobbar på hemmet. Och tack till alla som skänker pengar där hemma i Sverige.

/Frida & Linnéa



Forts. Emilias tid som volontar

First letter Posted on Wed, February 05, 2014 02:42:17

For att lasa borjan pa detta blogginlagg, scrolla ned!

I borjan av min vistelse har, akte vi en natt till ett sa kallat “harbarge” i centrala Lima. Det är ett ställe, vilket kostar cirka 15 kronor per natt, för de allra fattigaste och utslagna och till stor del fallna for drogerna. Stället var det värsta jag sett. Små bebisar till gamla manniskor bodde tatt inpå varandra och det stank urin och var liksom långa smutsiga otäcka korridorer med små avgränsade rum. Där inne bodde de som annars skulle få sova på gatan. Mötte bland annat en 17-årig mamma och hennes bebis som inte längre hade råd att bo kvar. En annan mamma på ca 25 år hade fyra-fem barn och var gravid. Alla barnen utom ett bodde på barnhem och den som var kvar, Alberto 4 år, tillbringade all sin tid med att tigga med modern. Dagen efter hamtade vi Alberto och med moderns tillstand, fick han bo tillfalligt hemma hos en forbarmande kvinna i Callao. Det ar inte som Surquillo, den stadsdel dar jag bor inhyst, utan mer fattigt och kriminellt, men dar finns i alla fall folk som vill hjalpa honom. Bara haromdagen fick jag hora goda nyheter! Denne lille kille har fatt plats pa ett barnhem, med gott rykte. Det ar ett italienskt missionarspar som driver barnhemmet och tar hand om cirka 30 barn. Dar far Alberto mojlighet till skola och sjukvard. Pa fredag ska jag folja med och lamna honom dar och hoppas han ska trivas. Antligen far han tillbringa sina dagar med andra barn, istallet for att tigga om natterna och pa dagarna vara instangd i ett trangt rum pa det hemska harbarget.

De flesta av killarna har bara gatt primaria, alltsa ungefar lagstadiet och de har inte en susning om hur lander ligger i i forhallade till varandra. Nar vi sagt “Sverige”, brukar de for det forsta blanda ihop det med Schweiz och sen far vi fragor om det ligger i New York. “Nej, i norra Europa.” “Ligger det i Japan da?” sager de. Av nagon anledning blandas Sverige ihop med Tjeckoslovakien. “Ligger Tjeckoslovakien i Sverige?” har jag blivit fragad. Nar jag var pa sjukhuset med Manuel och broder Miguel, kom det en gubbe fram och pekade pa mig. “Danmark!” sa han. ” Jag har en dansk van och ni tva har samma farger!”. “Nej inte riktigt, men nastan. Sverige och Danmark skiljs bara at med en bro.” “Jaha, Sverige. Sverige, Danmark, Tjeckoslovakien, just det.” sa han. Det tog oss for ovrigt over 4 h kotid innan det blev Manuels tur hos doktorn. Val dar inne tog det max 10 sekunder for doktorn att titta pa Manuels skadade ben och ge honom en klapp pa ryggen. Sen fick vi ga till en affar och kopa en rontgentid och platarna fick vi i en kasse att ta med nasta gang han skulle till doktorn. Detta ar ett forsok till att gora det lattare for fattiga att fa vard. Det ar gratis lakarbesok, men det tar otroligt lang tid och manga fattiga som blir sjuka, forlorar jobbet for de ska sta i ko i flera timmar varje gang de ska pa nagra sekunders langa lakarbesok.

Jag, Linnea och Frida var en dag pa fangelsebesok utanfor Lima, ute i oknen vill saga. Hela Lima ar egentligen en okenstad och sa fort man kommer utanfor staden ar dar bara sand och grus. Det var en upplevelse jag inte glommer i forsta taget. Fangarna vi traffade hade alla haft kontakt med Jenny sedan tonaren och alla ville de prisa henne och ha kontakt med henne igen. Ju mer jag hor om Jenny, desto mer ter hon sig som en moder Teresa! De flesta av de vi pratade med, hade ocksa bott pa hemmet innan, men sen fallit tillbaka i drogerna och till slut hamnat i fangelse. Dessa fangelsestraff ar sa hemska, for oftast ar det pa grund av ficktjuveri som fattiga gatubarn fran tidiga tonar doms till fangelse och eftersom de ar fattiga, kan de inte kopa eller muta sig till ett lagre straff, som de mer tata kan. De vi pratade med var nastan alla domda for “ran” och hade blivit domda till mellan 6 och 8 ars fangelse, tid som de spenderar med domda mordare, valdtaktsman och kidnappare. Ofta sitter man dessutom inne i cirka 1,5 ar innan sjalva domen kommer. Nar de val kommer ut ar chansen ytterst liten att nagon vill anstalla dem igen och sen trillar de dit igen. Som en av de aldsta fangarna pa 34 ar sa; “Om jag stjal en mobil racker det till mat for min familj i en vecka”. Nastan alla hade fruar och barn utanfor fangelset och for manga verkade det normalt att halsa pa pappa i fangelset da och da. En tant log stort och sa till mig i kon: “Vem ska du halsa pa? Din pappa, make, bror, granne, farbror? Jag ska halsa pa min son. 15 ar, for droger.”

En dag foljde jag med Roy till en stor fruktmarknad, den storsta i Lima. Jag far se delar av Lima som jag aldrig nagonsin hade fatt se, om det inte var for att jag hade sallskap av nagon, som kande omradet och folket dar. “Om du hade varit har sjalv hade du blivit ranad och kidnappad, aven om det ar mitt pa dagen. Om nagon pratar med dig, forstar du inte spanska, kom ihag det!” sa han. Nar jag sedan besoker de fina turistomradena som Miraflores och Barranco, dar jag som vit tjej kan ga sjalv och poliser vaktar overallt och man inte ser en enda tiggare, skams jag nastan over att ha pengar och kunna ata pa restaurang och aka taxi. Fran slumomradena pa dagen, till lyxgatorna pa kvallen.

For min del har 2014 borjat, minst sagt, sa spannande och larorikt som man nagonsin kan onska! Min fodelsedag firades hjartligt pa hemmet, med sang och lovord fran killarna. Att fylla 23 ar, kandes da helt plotsligt okej.

Kara blogglasare, om ni vill gora nat gott 2014, tycker jag ni ska bli manadsgivare till Sembrando Esperanza. Jag ser har hur pengarna gor otrolig nytta och till skillnad fran manga stora, kanda valgorenhetsorganisationer (namner inte nagra specifika), gar miniminilite at till administration! Nar jag kommer tillbaka till Sverige, ska jag bums bli livslang manadsgivare, borde ha blivit det pa en gang sa fort jag horde talas om projektet och Jennys hus.

Lev val!



Emilias tid som volontar

First letter Posted on Wed, February 05, 2014 02:38:33

Kara blogglasare!

Jag heter Emilia Karlsson och har volontararbetat med projektet Sembrando Esperanza Peru, har i Lima, en manad och jag ska vara har fram till mitten av februari. Hittils har jag haft sallskap av tva andra svenska tjejer, Linnea och Frida, men nu har de akt vidare till Cusco.

Mina forsta fyra veckor har varit underbara, men aven jobbiga, da jag har har fatt se mycket fattigdom och elande som man annars bara laser om eller ser pa tv. Jag har fatt mota sa manga fina, snalla och vanliga manniskor. Killarna pa hemmet ar de goaste man kan tanka sig! De ar sa snalla, trots att de varit med om sa mycket hemskt och levt forfarliga liv pa gatan, som ar valdigt svara att forestalla sig. Man blir sa imponerad av vad de klarat av och samtidigt forstar man att det ar nastan omojligt att ta sig ur ett liv pa gatan och med droger utan hjalp fran andra. Jenny, som kommer harifran Lima och som startade hemmet (som vi ofta kallar Jennys hus) ter sig for var dag mer och mer fantastisk. Hon och de andra som jobbar pa och med hemmet har gjort sa mycket for barn och tonaringar pa gatan, att de borde belonas med medalj!

Min uppgift som volontar ar att liva upp det socialt for killarna pa hemmet. En del ar mer sjuka an andra och kan inte gora sa mycket, medan andra ar nastan helt friska. Under tiden som de vantar pa att tillfriskna helt och hallet, kan livet pa hemmet bli lite trakigt och enahanda. Tillsammans med killarna brukar jag hitta pa lite allt mojligt. De ar superduktiga pa att gora smycken och flera dagar har vi flatat och parlat och pysslat i timtal. En del av de dar smyckena ska jag ta med hem till Sverige och salja till forman for projektet. Annars ar det ocksa uppskattat att hjalpa till med engelskalaxan, spela kort eller volleyboll, mala eller ga pa marknad. Ibland sitter vi bara och pratar. Det marks att de uppskattar att ha nagon som lyssnar pa dem och har tid till det. Jag ar glad att jag redan hade spanskan med mig nar jag kom, for annars hade jag nog varit alldeles forbi i huvudet varenda kvall, av sa mycket pratande och lyssnande.

Forutom att vara pa hemmet, har jag foljt med till andra stallen for att hjalpa till, eller bara i form av sallskap. Det kan handla om sjukhusbesok eller nagon som ska ivag och handla mat. Forra helgen var vi ivag hela dagen allihop, ja det vill saga de som inte var sa sjuka att de inte kunde komma ivag, pa stranden och solade, badade och at glass. Det var mycket uppskattat, men det ar ganska omstandigt att komma ivag allihop och darfor blir det inte av med sadana utflykter sa ofta som man skulle vilja. Jag hoppas att jag far med dem alla pa bio nagon kvall, innan jag lamnar dem och Lima. Det tror jag att de skulle tycka om. Jag ska inte yppa ens ett litet klagomal over den dubbade actionfilm, som vi formodligen kommer att se.

Se fortsattning pa nasta blogginlagg!



Back home in Sweden

Emmas resa September 2013 Posted on Wed, October 30, 2013 11:56:53

I’m now
back in Sweden after six weeks in Peru, and I have to say that I already miss
the house in Villa Maria and all people that lives there or works with the
project. My last evening in Lima was probably the best during my entire stay in
Peru. We celebrated Jenny’s birthday and at the same time the guys wanted to
have a “good-bye” party for me, which I was very honored about.

The house
was filled with people that wanted to celebrate Jenny. She started to work as a
volunteer on the streets and at prisons when she was just 13 years old. Now almost 30 years later there are a lot of
people who want to thank her for her amazing support and help. Here are some
pictures from this really nice evening.


It was very
sad to say goodbye to all these amazing people. It has been fantastic to see
how the project has developed during the last year and it continues to grow.
I’ve been working with this project for almost three years and after this trip
I feel even more determined to continue my work in this organization , because I
know how much good that comes out of it . Almost all of the guys that are
staying at the house , have been staying there or received help from the project in other ways
are all saying that they would probably not been alive today if it weren’t for
this project. So therefore I’m once again asking all readers of this blog to
please support our project. Every cent goes straight to the house and to the
people who need it. It really makes a
big difference for so many people.

I also want to show the fantastic gift I
received from the guys. I was indeed touched when they held a speech for me and
then gave me this huge gift. Although… it was a bit tricky to get it on the
plane back home.

Next time
someone writes on this blog, it will be one of our voluntaries. So keep an eye
on open for the blog in December when they arrive to the house.

Hasta
luego!

/Emma
Westerlund



Human rights and chicken.

Emmas resa September 2013 Posted on Mon, October 21, 2013 06:38:32

Today the
local church had arranged a course where law students visited the house to
teach about human rights. This kind of initiative is indeed welcome because the
guys’ stories about their past lives on the streets of Lima reveal that their
human rights have been violated several times. For instance, they had no secure
place to stay at and they lacked access to health care and education. To
prepare them for a life outside our project they do need both confidence and
knowledge about their actual rights.

Earlier
this week I took all guys from the house and also the staff for a dinner at a
classic “pollo a la brasa”-restaurant. This kind of restaurant serves grilled
chicken with french fries which probably is all Peruvians’ favorite food.

The waiter
was almost unable to understand what I meant by being a vegetarian, so it took
a while for him to actually believe me when I said that I didn’t want any
chicken. But even if my dinner solely consisted of French fries, it was a great
evening and it will probably be one of the best memories I’ll have from my time
here in Peru. Below you see Alex that didn’t want to leave the restaurant at
all, not even when all of us had left the table.

Take care!



The cinema

Emmas resa September 2013 Posted on Mon, October 14, 2013 04:25:24

A couple of nights ago, I went to the cinema with the guys. It was a long time since they did something just for fun, simply because our project often can’t afford activities or expenses beyond the basic needs. So I think that they appreciated the visit at the cinema a lot.

Not everyone could go to the cinema, because some of them are too sick to be able to leave the house, but at least ten of us went there. It took ages before we finally left the house, because all the guys wanted to change their clothes (several times), fix their hair….

It is rather different to go to a cinema in Peru, compared to Sweden. People are talking with each other during the movie, playing with their phones and also loudly commenting what happens in the movie. But it was still a great evening and I hope that we have time to do it again before I leave Peru.

When I came to the house today, Daniél and Álvaro showed their amazing work with the earrings and bracelets. They work extra hard these days so that I can bring as much jewelry as possible with me to Sweden. We will sell the jewelry in Sweden to benefit the house and the project. If you’re interested in buying Peruvian jewelry, handmade by the guys at the house, you’re welcome to contact us: seperu@ifmsa.se

Hasta luego!



Local support

Emmas resa September 2013 Posted on Sun, October 06, 2013 22:42:59

Yesterday I spent the whole day with Jenny and there is no question that she lives a busy life. I think that we by the end of the day had been in every little part of the entire district of Villa Maria del Triunfo.

I met up with Jenny at her school where she works as a teacher. After that we stopped by the local church to pick up some gifts. Quite often the church donates food, which is needed as it currently lives many people at the house and the food costs are therefore high. The local church also helps out with other expenses that we can’t afford to pay with the money sent from Sweden every month, for example funeral costs. Father Amadeo (in the picture below) is one of those who really supports the project.

When we finally came to the house, Natalia was there on visit. She is a doctor from the local primary care clinic and a also great supporter of the project. We will soon open up a small clinic in our house for other tuberculosis patients in the area, and Natalia will be responsible for this clinic. There are a lot of tuberculosis patients in the area, and even if we can’t let everyone stay at the house, our project can at least help out by giving free and available medical care.

It feels great to see that there are local forces that are supporting our project and also that our project helps other patients in the neighborhood. I think our project will grow even bigger by this local cooperation.

Take care!



Peace and quiet

Emmas resa September 2013 Posted on Mon, September 30, 2013 03:05:40

Sometimes, or quite often I should say, it’s somewhat turbulent in the house. There might be an argue between some of the guys, dogs running in and out of the house, guests that come to visit and everyone talks at the same time… This is definitely both fun and exciting but it can sometimes be a bit difficult to keep up with what’s happening and my Spanish is far from perfect.

It was therefore rather nice yesterday to experience a calm day for once at the house. I was then able to talk more thoroughly with some of the guys. Daniél told me more about his life and why he came to Lima. He was born in a city far up in the Peruvian mountains and when he was 8 years old his mother passed away and at the same time his father started to abuse alcohol. He lived for a while with a another family but it didn’t work out for various reasons. Shortly after his mother died he took a bus to Lima hoping to find himself a new life. Below you’ll see a photo of him and his mother (the only photo that he has of her).

For me it is almost impossible to imagine a 8 year old kid head off to a city like Lima on his own and actually survive it! But many of the guys have quite similar life stories and some of them were even younger when they ended up on the street.

Frank also showed me some photos, mostly of him and Jenny. Almost everyone of the guys see Jenny as their mother, because she is the only grown-up that has cared about them and actually showed them respect. Below is a photo of Frank and Jenny.

After a while, everyone wanted to show their photos and finally they started to ask me thousands of questions all at the same time. At first I tried to calm them down but it did not work out at all. Then I just started to laugh about it. At least I experienced a couple of hours of peace and quiet in the house…



« PreviousNext »