Blog Image

Casa de Jenny

Sembrando Esperanza Peru

Sembrando Esperanza Peru är en ideell organisation som driver ett hem för tuberkulossjuka och utsatta individer i Lima, Peru. I denna blogg skriver våra medarbetare och volontärer om deras erfarenheter från projekthemmet i Lima, Peru. För mer info:www.se-peru.com

Nicklas Granat – Dag 5 & 6

First letter Posted on Mon, December 11, 2017 23:13:50

Riva ruckel, bygga skjul, spik i foten, solbränd, hyllnings konsert till präster och världens godaste kyckling. Ja det händer saker i Lima!
Men jag tar det från början. Fick frågan från Jenny om jag ville följa med och bygga hus,. Jag hade ingen aning om vad det innebar och tänkte att dom nog inte har en aning om vad det innebär att ta med mig, killen med tummen mitt i handen…. Men har jag tagit mig till Lima själv så ska jag nog kunna göra någon nytta! Efter en kortare promenad och ett snabbt möte så satt jag helt plötsligt med 2 lokala snickare i en mindre last bil på väg mot landet ingenstans kändes det som. Sopar bränns till höger och vänster om gatorna och det var en dimmig morgon. Vi kommer fram till en sandparkering med hus bestående av kartonger, väl där möte grabbarna från boendet upp, Härligt!
Vad som väntas skall har jag ingen aning om men jag händer på. Vi mötes av 5 Kvinnor och 2 barn i ett pappskjul, doften är som i så många andra boenden obeskrivlig och det är skräp överallt. Uppskattningsvis har dem 20 m2 med bråte dom bor i. Vi börjar riva skjulet medans dom bjuder på frallor.
10 timmar senare har vi fått upp något sam faktiskt liknar ett hus! en 5-rummare varav en av rummen är märkt “Bano”, kort och gott ett hem! Under vårvistelse kommer Jenny själv upp till området i en taxi, med sig har hon mängder av påsar med bröd som delas ut till kvinnor i området, mycket uppskattat. Jag får i efterhand reda på att majoriteten i området inte får någon support från regeringen, så det känns verkligen härligt att se hur boendet/organisation är ute i samhället och stöttar Kvinnor och barn på flera sätt. Under byggandet lyckades jag självklart studsa ner på en spik och dra på mig årets bränna, vad gör väl det, till och med mina byggnadsvänner hade vart stolt att se mina kunskaper och min längd kom väl till användning.

Vi tar oss ner till kyrkan och möter upp flera från boendet. Det är något oklart vad vi är på för event men det känns som en hyllning till den lokala prästen och att han är mycket värd för boendet. Generellt sett så slås man av hur religionen är en central del i mångas liv och jag började analysera vad som är “Säkerhet” och “trygghet” och landade i att Boendet nog är en “säkerhet” för många med mat varje dag, toaletter, tak över huvudet och duschar. En av dom som bor där förklarade att boendet är i klass med ett hotell gällande standard. Men jag tror att religionen i kombination med “säkerheten” bringar en “trygghet” .

Idag gjorde jag sista dagen, och nu är jag i andra delar av Lima för att påbörja skrivandet av mitt arbete. jag kommer göra ett sista inlägg i bloggen är tanken men en sammanfattning med tillhörande referenser utifrån arbetet jag skriver.

Det skall erkännas att det var svårt att hålla tillbaka tårarna och känslorna var många. Innan jag hämtade väskan stod jag och kolla ner på verksamheten, en blandad känsla av att det ska bli skönt att komma till en varm dusch och eget sovrum, samtidigt som man aldrig ville lämna. Dom har verkligen tagit emot mig med öppna armar och att lämna dem gör ont. Det avskedet jag fick kommer jag aldrig glömma, även om jag inte förstod ett ord av vad många sa, så var det så mycket kärlek i kramarna från dem.

Att veta deras historier och veta hur samhället ser ut i stort i Lima får en att vilja bryta ihop och jag är glad att det finns folk som krigar på med folkhälsoarbeten runt om i världen, vilken uppgift. För i ärlighetens namn har jag under resans gång ibland tappat hoppet, men då är det viktigt att lyfta fram Hans Rosling, “Saker och ting i världen blir bättre och bättre. Vi har färre som lever under extrem fattigdom, infektionssjukdomar minskar och fler barn går i skolan. Men det är för den sakens skull inte bra på något sätt!”



Nicklas Granat – Dag 4

First letter Posted on Mon, December 11, 2017 22:56:40

Dag 4

Nu börjar man så smått komma in i rutinerna på boendet, även om jag fortfarande ibland snurrar runt som ett moln.

Dom flesta vaknar vid halv 7, för att duscha och göra sig i ordning. Jag är imponerad över att folk faktiskt unnar sin kropp en dusch, för med tanke på hur kallt det är i duschar så hade inte jag hoppat in där om jag inte hade haft högskolepoäng i omvårdnad…. så det gör mig väldigt glad människor här kämpar på för att bibehålla hälsa. För det gör verkligen gott för en efter själva duschen.

Alla har sina olika städuppgifter och dessa genomför dem varje dag, för den sakens skull skall ni inte tro att det är bra förhållanden, men folk krigar på för att hålla efter och göra så gott vi kan!

Under natten gick tyvärr en av dom äldre bort på boendet. Det var Celso min nya vän som kunde förklara det för mig på engelska. Vi frukosten hälsade jag på en av dom andra äldre kvinnorna, jag förstod när hon pratade via kroppsspråk att hon var ledsen över att hennes vän gått bort under natten. Utan att förstå ett ord satte jag mig ner och lät henne prata. Tyvärr förstod jag inte ett ord men det blev också bakgrunden till min lärdom. För i vanliga fall är tycker jag det är jobbigt att sitta tyst när någon är ledsen, att bara låta personen prata, trots att vi i skolan lär oss vikten av att bara lyssna. Idag kunde jag bara lyssna, närvara och lägga en hand på ryggen. Tårarna började rinna från henne och jag gick och hämtade lite av toapappret jag köpte igår. Den tacksamheten och den kramen jag fick från kvinnan, utan att jag sagt ett ord… wow, jag var fuktig i ögonen då och fuktig i ögonen när detta skrivs.

”Ibland behöver vi bara finnas nära varandra”, får budskapet bli från det här inlägget.

Innan lunchen hann jag med att rensa tomater innan det var dags för gudtjänst för den bortgångna kvinnan.

Som det ser ur blir jag ev bara här till fredag, skulle behöva dra igång att skriva och är begränsat med internetuppkoppling. Men blir om inte annat minst 1 inlägg till innan jag försöker mig på en sammanfattning.

Ta hand om er och varandra!



Nicklas Granat – Dag 3

First letter Posted on Mon, December 11, 2017 22:52:04

Vilket välkomnande jag fått i Lima!
Jag anlände i söndags och har sedan tidigare haft kontakt med Ruben, finare människa får man leta efter. Han möter upp mig på flygplatsen och har tyvärr fått vänta länge pga av förseningar, men tar emot mig mig med öppna armar för att åka gemensamt till hans lägenhet. Han insisterar att han ska sova på golvet och jag i sängen.
Helt slutkört efter 26 timmars resan däckar jag och vaknar inte fören han bjuder på frallor och kaffe, drömmen!

Men vem är jag? Mitt namn är Nicklas och jag är en 30 årig sjuksköterskestudent. Just nu läser vi en kurs i global hälsa där enskilda observationsstudie skall resultera i ett grupparbete. Så under min tis kommer jag att observa hur samhället ser ut i stort och vilken hjälp individer får från boendets krafter!

Vi tar oss ut till boendet med tåg och buss, en resa som tar närmare en timme i kaosartat miljö där man får trängas ordentligt. Det är verkligen svårt att förstår hur stort Lima är och troligtvis har jag bara sett en del av det. Det är många känslor inom en när man ser dom fallfärdiga husen med sopor och bråte (gamla bilar, däck etc) på taken. Så många miljoner människor som lever i dess hårda förhållanden.

Väl på boendet tas jag emot med öppna armar, kärlek i mängder och en rundvandring. Jag träffar Jelena som är boende Volontär i Lima, hon har i uppdrag att sortera ut gamla mediciner så vi hjälpa åt.

På kvällen får jag följa med på gatan med 4 volontärer, vi besöker en byggnad som är det värsta levnadsförhållandet jag någonsin upplevt, dessvärre är detta bara ett i mängden. Ett två våningshus med trånga gångar och en lukt som gör att jag måste andas genom munnen för att överleva. Det kryllar av barn och en del kvinnor. Många av kvinnorna här lever på att vara prostituerade för att barnen ska ha en chans att överleva. Volontärerna är här för att prata med den mamman som är överhuvudet. Syftet är att man ska ha en fest för 100 barn och 10 mammor, en julfest där dom blir hämtade med buss och redan skall blir bjudna på mat.
Så nu samlar man in namn på barnen för att kunna pricka av dem vid bussarna. Att få höra om ett sånt i intiativ, när man står mitt i förhållandena får en att vilja börja gråta. När jag frågar ena volontären har detta skall finansieras så får jag till svar att det är upp till gud, det är han som hjälper dem att hitta folk som finansierar. Jag är inte troende, men hoppas verkligen gud är med dem!

En annan ny vän är Celse, han har läst på ett engelskt institut så han hjälper mig massor i min vardag och vi hjälper varandra med språket. Han har tidigare tränat en hel del i sitt liv men pga av osteoporos så är det svårt. Tar vare flera vänner i Sverige så har jag med mig flera rehab-gummiband, kunde inte tänka mig en bättre person att instruera dessa för! Med stort leende körde vi lite armar och rygg i morse, imorgon är vi några fler som ska träna!

Så det har varit spännande, upplevelseväckande och roliga 48 timmer i Lima! Tanken är att jag är kvar i boendet till söndag, sen är det dags att skriva ihop skolarbetet, förhoppningsvis får jag ihop en ordentlig sammanfattning då också, men fram tills dess hoppas jag kunna ge 1 eller 2 kortare rapporter.

Fram tills dess, ta hand om varandra.
Hälsningar Nicklas



Back home in Sweden

Emmas resa September 2013 Posted on Wed, October 30, 2013 11:56:53

I’m now
back in Sweden after six weeks in Peru, and I have to say that I already miss
the house in Villa Maria and all people that lives there or works with the
project. My last evening in Lima was probably the best during my entire stay in
Peru. We celebrated Jenny’s birthday and at the same time the guys wanted to
have a “good-bye” party for me, which I was very honored about.

The house
was filled with people that wanted to celebrate Jenny. She started to work as a
volunteer on the streets and at prisons when she was just 13 years old. Now almost 30 years later there are a lot of
people who want to thank her for her amazing support and help. Here are some
pictures from this really nice evening.


It was very
sad to say goodbye to all these amazing people. It has been fantastic to see
how the project has developed during the last year and it continues to grow.
I’ve been working with this project for almost three years and after this trip
I feel even more determined to continue my work in this organization , because I
know how much good that comes out of it . Almost all of the guys that are
staying at the house , have been staying there or received help from the project in other ways
are all saying that they would probably not been alive today if it weren’t for
this project. So therefore I’m once again asking all readers of this blog to
please support our project. Every cent goes straight to the house and to the
people who need it. It really makes a
big difference for so many people.

I also want to show the fantastic gift I
received from the guys. I was indeed touched when they held a speech for me and
then gave me this huge gift. Although… it was a bit tricky to get it on the
plane back home.

Next time
someone writes on this blog, it will be one of our voluntaries. So keep an eye
on open for the blog in December when they arrive to the house.

Hasta
luego!

/Emma
Westerlund



Human rights and chicken.

Emmas resa September 2013 Posted on Mon, October 21, 2013 06:38:32

Today the
local church had arranged a course where law students visited the house to
teach about human rights. This kind of initiative is indeed welcome because the
guys’ stories about their past lives on the streets of Lima reveal that their
human rights have been violated several times. For instance, they had no secure
place to stay at and they lacked access to health care and education. To
prepare them for a life outside our project they do need both confidence and
knowledge about their actual rights.

Earlier
this week I took all guys from the house and also the staff for a dinner at a
classic “pollo a la brasa”-restaurant. This kind of restaurant serves grilled
chicken with french fries which probably is all Peruvians’ favorite food.

The waiter
was almost unable to understand what I meant by being a vegetarian, so it took
a while for him to actually believe me when I said that I didn’t want any
chicken. But even if my dinner solely consisted of French fries, it was a great
evening and it will probably be one of the best memories I’ll have from my time
here in Peru. Below you see Alex that didn’t want to leave the restaurant at
all, not even when all of us had left the table.

Take care!



The cinema

Emmas resa September 2013 Posted on Mon, October 14, 2013 04:25:24

A couple of nights ago, I went to the cinema with the guys. It was a long time since they did something just for fun, simply because our project often can’t afford activities or expenses beyond the basic needs. So I think that they appreciated the visit at the cinema a lot.

Not everyone could go to the cinema, because some of them are too sick to be able to leave the house, but at least ten of us went there. It took ages before we finally left the house, because all the guys wanted to change their clothes (several times), fix their hair….

It is rather different to go to a cinema in Peru, compared to Sweden. People are talking with each other during the movie, playing with their phones and also loudly commenting what happens in the movie. But it was still a great evening and I hope that we have time to do it again before I leave Peru.

When I came to the house today, Daniél and Álvaro showed their amazing work with the earrings and bracelets. They work extra hard these days so that I can bring as much jewelry as possible with me to Sweden. We will sell the jewelry in Sweden to benefit the house and the project. If you’re interested in buying Peruvian jewelry, handmade by the guys at the house, you’re welcome to contact us: seperu@ifmsa.se

Hasta luego!



Local support

Emmas resa September 2013 Posted on Sun, October 06, 2013 22:42:59

Yesterday I spent the whole day with Jenny and there is no question that she lives a busy life. I think that we by the end of the day had been in every little part of the entire district of Villa Maria del Triunfo.

I met up with Jenny at her school where she works as a teacher. After that we stopped by the local church to pick up some gifts. Quite often the church donates food, which is needed as it currently lives many people at the house and the food costs are therefore high. The local church also helps out with other expenses that we can’t afford to pay with the money sent from Sweden every month, for example funeral costs. Father Amadeo (in the picture below) is one of those who really supports the project.

When we finally came to the house, Natalia was there on visit. She is a doctor from the local primary care clinic and a also great supporter of the project. We will soon open up a small clinic in our house for other tuberculosis patients in the area, and Natalia will be responsible for this clinic. There are a lot of tuberculosis patients in the area, and even if we can’t let everyone stay at the house, our project can at least help out by giving free and available medical care.

It feels great to see that there are local forces that are supporting our project and also that our project helps other patients in the neighborhood. I think our project will grow even bigger by this local cooperation.

Take care!



Peace and quiet

Emmas resa September 2013 Posted on Mon, September 30, 2013 03:05:40

Sometimes, or quite often I should say, it’s somewhat turbulent in the house. There might be an argue between some of the guys, dogs running in and out of the house, guests that come to visit and everyone talks at the same time… This is definitely both fun and exciting but it can sometimes be a bit difficult to keep up with what’s happening and my Spanish is far from perfect.

It was therefore rather nice yesterday to experience a calm day for once at the house. I was then able to talk more thoroughly with some of the guys. Daniél told me more about his life and why he came to Lima. He was born in a city far up in the Peruvian mountains and when he was 8 years old his mother passed away and at the same time his father started to abuse alcohol. He lived for a while with a another family but it didn’t work out for various reasons. Shortly after his mother died he took a bus to Lima hoping to find himself a new life. Below you’ll see a photo of him and his mother (the only photo that he has of her).

For me it is almost impossible to imagine a 8 year old kid head off to a city like Lima on his own and actually survive it! But many of the guys have quite similar life stories and some of them were even younger when they ended up on the street.

Frank also showed me some photos, mostly of him and Jenny. Almost everyone of the guys see Jenny as their mother, because she is the only grown-up that has cared about them and actually showed them respect. Below is a photo of Frank and Jenny.

After a while, everyone wanted to show their photos and finally they started to ask me thousands of questions all at the same time. At first I tried to calm them down but it did not work out at all. Then I just started to laugh about it. At least I experienced a couple of hours of peace and quiet in the house…



Next »