Vilket välkomnande jag fått i Lima!
Jag anlände i söndags och har sedan tidigare haft kontakt med Ruben, finare människa får man leta efter. Han möter upp mig på flygplatsen och har tyvärr fått vänta länge pga av förseningar, men tar emot mig mig med öppna armar för att åka gemensamt till hans lägenhet. Han insisterar att han ska sova på golvet och jag i sängen.
Helt slutkört efter 26 timmars resan däckar jag och vaknar inte fören han bjuder på frallor och kaffe, drömmen!

Men vem är jag? Mitt namn är Nicklas och jag är en 30 årig sjuksköterskestudent. Just nu läser vi en kurs i global hälsa där enskilda observationsstudie skall resultera i ett grupparbete. Så under min tis kommer jag att observa hur samhället ser ut i stort och vilken hjälp individer får från boendets krafter!

Vi tar oss ut till boendet med tåg och buss, en resa som tar närmare en timme i kaosartat miljö där man får trängas ordentligt. Det är verkligen svårt att förstår hur stort Lima är och troligtvis har jag bara sett en del av det. Det är många känslor inom en när man ser dom fallfärdiga husen med sopor och bråte (gamla bilar, däck etc) på taken. Så många miljoner människor som lever i dess hårda förhållanden.

Väl på boendet tas jag emot med öppna armar, kärlek i mängder och en rundvandring. Jag träffar Jelena som är boende Volontär i Lima, hon har i uppdrag att sortera ut gamla mediciner så vi hjälpa åt.

På kvällen får jag följa med på gatan med 4 volontärer, vi besöker en byggnad som är det värsta levnadsförhållandet jag någonsin upplevt, dessvärre är detta bara ett i mängden. Ett två våningshus med trånga gångar och en lukt som gör att jag måste andas genom munnen för att överleva. Det kryllar av barn och en del kvinnor. Många av kvinnorna här lever på att vara prostituerade för att barnen ska ha en chans att överleva. Volontärerna är här för att prata med den mamman som är överhuvudet. Syftet är att man ska ha en fest för 100 barn och 10 mammor, en julfest där dom blir hämtade med buss och redan skall blir bjudna på mat.
Så nu samlar man in namn på barnen för att kunna pricka av dem vid bussarna. Att få höra om ett sånt i intiativ, när man står mitt i förhållandena får en att vilja börja gråta. När jag frågar ena volontären har detta skall finansieras så får jag till svar att det är upp till gud, det är han som hjälper dem att hitta folk som finansierar. Jag är inte troende, men hoppas verkligen gud är med dem!

En annan ny vän är Celse, han har läst på ett engelskt institut så han hjälper mig massor i min vardag och vi hjälper varandra med språket. Han har tidigare tränat en hel del i sitt liv men pga av osteoporos så är det svårt. Tar vare flera vänner i Sverige så har jag med mig flera rehab-gummiband, kunde inte tänka mig en bättre person att instruera dessa för! Med stort leende körde vi lite armar och rygg i morse, imorgon är vi några fler som ska träna!

Så det har varit spännande, upplevelseväckande och roliga 48 timmer i Lima! Tanken är att jag är kvar i boendet till söndag, sen är det dags att skriva ihop skolarbetet, förhoppningsvis får jag ihop en ordentlig sammanfattning då också, men fram tills dess hoppas jag kunna ge 1 eller 2 kortare rapporter.

Fram tills dess, ta hand om varandra.
Hälsningar Nicklas